Kärleksförklaring till spelmediet (LDP 15)

Jag pratade innan jag skrev denna krönikaliknande kärleksförklaring till spelmediet med min mamma som sa att vi i podden kanske inte bara ska prata spel för att det lätt blir ganska exkluderande. Jag valde att skriva denna text för att på något sätt förmedla vad jag tycker är så magiskt med spel, och kanske inspirera någon att våga prova. Jag menar att spel och öl har en sak gemensamt – Det finns nåt för alla, det gäller bara att lista ut vad man tycker om.

Jag har spelat dator- och TV-spel regelbundet sen jag gick i åttan, ibland mer, ibland mindre, men jag har aldrig slutat helt. Räknar jag lite snabbt på fingrarna så blir det i höst tio år. Det hela började med att jag droppade en subtil hint till morfar om att den första varianten av X-Box, (som då var på sista versen i och med att X-box 360 redan lanserats) fanns med två spel och handkontroll för 990 kronor på game, och jag fick den i födelsedagspresent.

Allt sedan dess har spelande och spelkultur varit ett av mina absolut största intressen, och någonting som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Jag läser, lyssnar, ser och testar spel mycket oftare än jag till exempel ser på film eller läser en bok.

Jag tror att det som gör att jag tycker om det så mycket är den där omedelbara verklighetsflykten som det innebär att för en timme eller sju få leva sig in i en helt annan värld. Att vara 118 cm lång och 450 kilo tung och iklä sig enorm rustning med tillhörande kulspruta och rädda ringvärlden i Halo, för att nästa gång jag sätter på konsolen kunna vara en smidig, snabb tjej med parkourkunskaper och knytnävar av stål i Mirror’s Edge. Eller för den delen spela som ett mördande, skogstokigt, metamfetaminberoende bankråndnde as i GTA V, är någonting som ingen annan konstform i dagsläget kommer nära.

Jag tror att det som gör att jag tycker om det så mycket är den där omedelbara verklighetsflykten som det innebär att för en timme eller sju få leva sig in i en helt annan värld. Att vara 118 cm lång och 450 kilo tung och iklä sig enorm rustning med tillhörande kulspruta och rädda ringvärlden i Halo, för att nästa gång jag sätter på konsolen kunna vara en smidig, snabb tjej med parkourkunskaper och knytnävar av stål i Mirror’s Edge. Eller för den delen spela som ett mördande, skogstokigt, metamfetaminberoende bankråndnde as i GTA V, är någonting som ingen annan konstform i dagsläget kommer nära.

Man skulle kunna argumentera för att filmer också kan handla om helt olika saker, och böcker med för den delen. Men vad har då spelen som inte film eller böcker har? Interaktivitet.

Man skulle kunna argumentera för att filmer också kan handla om helt olika saker, och böcker med för den delen. Men vad har då spelen som inte film eller böcker har? Interaktivitet.

I de allra flesta spelen så är du i storyn. Du gör val som påverkar utgången av händelser, och det är du som trycker på avtryckaren om det är någon som skjuts. Om detta görs på rätt sätt så får i alla fall jag en mycket närmare kontakt med storyn, och eftersom jag ÄR huvudpersonen i spelet så blir det lättare att ta till sig alla dom känslor och val som påverkar historian, och det känns så mycket tyngre än filmer ofta gör. När man i Fallout står och väljer huruvida staden man i början hade som utgångspunkt ska få jämnas med marken i en kärnvapenexplosion, eller om jag i Life is Strange ska försöka rädda min klasskamrat som vill ta livet av sig, eller bara vilken bil jag ska köra till nästa bankrån – Allt spelar roll. Jag brukar oftast spela som godhjärtad och ädel hjälte, men det är ibland lite kittlande att leka med tanken att vara riktigt genomond. Nästa genomspelning kanske.

I de allra flesta spelen så är du i storyn. Du gör val som påverkar utgången av händelser, och det är du som trycker på avtryckaren om det är någon som skjuts. Om detta görs på rätt sätt så får i alla fall jag en mycket närmare kontakt med storyn, och eftersom jag ÄR huvudpersonen i spelet så blir det lättare att ta till sig alla dom känslor och val som påverkar historian, och det känns så mycket tyngre än filmer ofta gör. När man i Fallout står och väljer huruvida staden man i början hade som utgångspunkt ska få jämnas med marken i en kärnvapenexplosion, eller om jag i Life is Strange ska försöka rädda min klasskamrat som vill ta livet av sig, eller bara vilken bil jag ska köra till nästa bankrån – Allt spelar roll. Jag brukar oftast spela som godhjärtad och ädel hjälte, men det är ibland lite kittlande att leka med tanken att vara riktigt genomond. Nästa genomspelning kanske.

Spel har länge setts som “fulkultur” eller barnsligt, men faktum är att vi har kommit väldigt långt från blockig pixelgrafik och prinsessor i nöd, och spelen är på väg in i finrummet med konserter och dokumentärer som inte enbart handlar om att det är farligt med spelvåld (suck). Det är en spännande tid att vara nörd nu, och jag följer utvecklingen noggrannt från min lägenhet i det kanske tråkigaste bostadsområdet i hela Norrköping.

 

Isak Petersen – LDP avsnitt 15

Annonser